I januari 1995 fick jag för första gången höra talas om e-mail. Det var en kursare till mig i Kalmar som hade fått en s k ”e-post-adress”. Han tog med mig till en av Norrgårds datorer som fanns i stora salen mitt emot laborationssalarna på andra våningen. Han visade hur lätt, snabbt och framför allt gratis han kunde skicka ett meddelande på datorn till någon annan som också hade en e-post-adress. När han klickade på sänd så skickades meddelandet iväg och nådde mottagaren fortare än jag hade hunnit säga "oj!".
Några månader senare var jag en av de lyckligt utvalda. Som biologistudent på universitetet i tyska Oldenburg försågs jag med en egen mailadress! Mottagarna var få, mail var unikt. En fax i Göteborg förmedlade mina första mail till min syster i Sverige. Att mina ord kunde nå mina tänkta mottagare så snabbt inspirerade mig och mitt skrivande och påverkade det. Idag är denna tillgänglighet och snabbhet vardagsmat och en självklar del i många människors kommunikation.
Jag heter Hanna Wigforss och är lärare i Eskilstuna. Välkomna till min blogg som är en reflektion kring kursen Digital kompetens och lärande - IKT och pedagogik för det 21:a århundradet på KTH, en distanskurs.
Entreprenörer i alarmism
-
Det har kommit en ny bok om skärmtid, som jag har fått frågor om. Jag har
inte läst den, men det hindrar inte mig från att kommentera den. Precis som
att j...
7 månader sedan
Det där känner jag igen känslan när mailet gick iväg och man visste att det kom fram i USA i samma sekund! Jag skickade mitt första mail 1993, men eftersom det var så få som hade mail då dröjde det ofta flera dagar innan man fick svar, det var ju ingen poäng att gå in och kolla så ofta när man nästan aldrig fick några meddelanden.
SvaraRadera