Google groups - exempel på användning i jobbet

I det comeniusprojekt som min skola deltar i har vi sedan första planeringsmötet använt oss av en google-grupp för kommunikation. Det var min kollega som tog initiativet och jag tycker att det har varit väldigt bra sätt att nätverka. Alla medlemmar i gruppen verkar kunna använda det och vi sköter det mesta av planeringen av projektet där. Som jag skrivit i tidigare inlägg finns något som heter eTwinning, men efter trevande försök att förstå mig på det får jag inte bort min uppfattning om att eTwinning är rena fornfyndet. Så det lutar åt att vi startar en ny google-grupp så att vi får en fungerande plattform för både deltagande elever och lärare. Eller så kanske det blir facebook?

Sociala nätverk - ny social interaktiverande information

Nu är jag slutligen en av de alla andra facebookarna. Jag måste erkänna att jag varit lite avig. Jag har inget emot det egentligen, men hade velat kunna kolla lite på det först med hjälp av någon jag känner innan jag visste vad jag gav mig in på. Jag funderade också innan på det där med "vänner" och att man kanske blir tvungen att säga nej till några man faktiskt inte vill skall ha koll på en på det viset.
Det kändes också lite kul att fråga gamla vänner i närmsta kretsen sen en så där 20 år tillbaka i tiden om de ville vara mina vänner...
Kanske var det läge för mig. Telia, där jag i några år haft en egen hemsida, sa upp den tjänsten vid årsskiftet, och nu kanske facebook kan ersätta det jag hade där och om det vill sig lägga till några dimensioner som ju givetvis inte fanns där. Chattfunktion hade jag faktiskt inte på min gamla hemsida som nu är i graven. Och nu vet jag att en av mina kusiner också gillar Bodil Jönssons litteratur och funderingar kring vår existens.

Ljudberättelse

Jag hade en VABdag hemma med 5-åringen nu i veckan. Han hade gett sig den på att han minsann också skulle skriva en berättelse på mammas dator precis som en av hans äldre systrar höll på med till och från, och eftersom hon ju var i skolan så fick han lite mer utrymme vilket skulle göra det hela möjligt. Jag föreslog då att han i stället kunde tala in sin berättelse (Audacity - jag sparar i mp3-format) men det kunde han inte alls tänka sig. Så han fick skriva. Han sa vad han ville ha fått skrivet, jag pekade på varje bokstav och tangent som behövde användas på tangentbordet och han fick nog ihop över tre meningar innan jag upprepade förslaget om att i stället TALA in berättelsen. Han nappade!
Resultatet blev två delar av berättelsen som sammanlagt var 20 minuter och huvudpersonen var ju givetvis Blixten McQueen. En av filerna var under 10 MB, så den mailade vi iväg till kusinerna. Pojkens stolthet över sitt verk och glädjen över att få spela upp det för pappa när han sen kom hem gick inte att ta miste på.
Audacity kom jag i kontakt med och fick lära mig via PIM
http://pim.skolverket.se/Default.aspx?epslanguage=EN
eftersom jag i jobbet behövde läsa in en del material för en elev som var synsvag.
Programmet jag spelar in med heter alltså Audacity och är gratis:
http://pim.skolverket.se/xp/information/om_pim/programvaror_i_pim/audacity/